Help WritersToYou. Sponsor Membership is only $/€ 1. Thank you. Click here.  
RSS RSS Info
 
Tell a friend
about Loo Lönnroth - Generation Y
Search for a Writer
Let chance find you a text to read
 
Anna Lindh
Biography
Debate
Fan Fiction
Fantasy
Fiction
Humor and Satire
Other
Poetry
Popular Science
Prose Poem
Science Fiction
Thriller/Mystery
Travel
 
     
  


Generation Y by Loo Lönnroth, 2002
Published 3 September 2003 :: Debate
Read more by Loo Lönnroth

Generation Y


Jag befinner mig på en rökig klubb när det händer. Intrycken tar överhanden; jag förstår allt med en gång och jag är fast i en cirkel av tankar. Det händer alltid när jag inte har tid med det. Jag står blick stilla, känner människor passera utan att snudda vid mig; som om jag inte fanns. Det stimulerar min tankeverksamhet. BAM! Och orden strömmar genom mig så snabbt att jag knappt hinner få upp block och penna ur väskan. Plötsligt hittar jag en essens med min generation, med allt det jag vistas i och kring varje dag. Men vad är jag? Vad kallas vi? Generation Y?

Jag ser mig omkring. Det är framtidens hopp jag blickar runt på; det är framtiden i sitt nötskal jag betraktar från en kapsel av alkohol och självhävdelse. Framtiden är en klump aspackade, höga ungdomar på jakt efter sig själva. Framtiden är en ecstasytablett, blandad med hög technomusik och ”hitta dig själv”-kurser. Framtiden är ett virrvarr av sexuell frustration, otillräcklighet, tidsbrist, högskolepoäng, droger, lyckopiller, en längtan ut, en längtan bort.

Det är det som är finessen med min generation. Vi försöker inte förändra världen som våra föräldrar så vackert utbildade sig för att göra. Vi försöker fly den, för vi vet att det är kört. Vi springer inte runt på gatorna och frigör oss själva genom plakat, antidemonstrationer och politisk medvetenhet. Vi inbillar oss inte för en sekund att vi kan göra något åt den framfart som självupproriskt börjat rulla allt fortare.

Vi vet att vi inte kan bli en ny Martin Luther King, vi förklarar inte längre några helgon, vi backar av från allt vad kristendom heter och hänger oss istället åt våra egna, egenknåpade religioner. ”Make your own religion” ”Var gud i din egen värld”. Det klingar så vackert, så falskt. I slutänden vet vi att vi knappast gör det lättare för oss genom att förkasta de färdigsydda religionerna (One size fits all) och försöka leta efter oss själva i resor till Goa, Pakistan och Afrika. Vi vet att Gud i din egen värld egentligen betyder ensam. Vi kan inte längre ställa oss bakom våra familjer, för vi är inte längre ett släktnamn, en titel.
Vi står alla ensamma. Och vi vet om det. Det är därför min generation dricker, knarkar, fixerar sig vid sitt utseende, får könssjukdomar vid 12 års ålder, prozac vid tretton och första avgiftningen vid fjorton. Det är därför vi säger ”Åt helvete med allt” den tjugofemte varje månad och ger oss ut bland stadens krogar och ljus istället för att spara till pensionen, resor eller nya sovrumstapeter.

Vi har gett upp, retirerat. Vi lider i ensamhet för att världen är så fylld med ondska. Men vi är så luttrade och fullpumpade av våld från media att vi inte längre höjer på ögonbrynen när killen bakom oss i snabbköpet blir nersparkad mitt på ljusan dag för att han stod i vägen för någon som var större.
Vi är så in i helvetes blasé, fullproppade med piller och trötta efter jobbet att vi inte ens orkar reagera. Vi låter TV:n undervisa våra barn och undrar vad som hänt med samhället när sexåringen rör sig mer med amerikansk slangvokabulär än med svenska. Vi tror att nyckeln till frihet ligger i att vinna på Triss, bingolotto eller Oddset. Vi tror att tabletter löser alla våra problem och vi är övertygade om att vi kommer att behålla kontrollen bara för att vi stoppar två fingrar i halsen efter middagen. Vi tror på rent allvar att en Gucciväska eller ett Stay Perfect läppstift för tvåhundra spänn skall ge oss ett bättre liv, en lyckligare vardag och vi är övertygade om att giftermål bara är en gammalmodig ursäkt att få knulla som kaniner, vilket vi redan har gjort redan innan vi växt ur trehjulingen ordentligt. Vilket innebär att äktenskap är en urvattnad, känslokall plåga. Vem vill gifta sig, när det ändå inte existerar något som kallas ”den rätta”? Vem fan vill stå och ljuga i en kyrka framför en Gud vi ändå förkastat?

Var tredje tolvåring har haft analsex och vid femton har vi förbrukat våra kroppar rent sexuellt så till den milda grad att vi redan tröttnat på hela in-och-ut grejen. Det här, mina damer och herrar, det här är framtiden. Framtiden står uppspacklad och silikoninsprutad där borta vid andra sidan dansgolvet iförd disktrasstora kläder och hoppas på att bli räddad från sin egen fixering. Framtiden skuttar tjackpåtänd omkring i mitten av stroboskopljusen med ett kemiskt flin på läpparna och tror att han är Gud. Framtiden ligger med särade ben och tom blick i varje modemagasin du kan hitta och skriker ”våldta mig”. Framtiden sitter utbränd på ett hem för arbetsnarkomaner redan vid tjugofem och undrar hur lång tid det ska ta innan han får dö. Framtiden sitter som ett slag i ansiktet klistrat fast i våra äggstockar och spermier.

Framtiden är redan utarbetad, sönderknarkad och halvdöd. Så vad fan anstränger vi oss för, undrar jag mellan blossen på cigaretten. Jag är ju framtiden. Jag är den generation som skall ta över efter de högskoleutbildade flumtofflor och allvarliga akademiker som väluppfostrat och enkelriktat försöker styra oss framtidshopp. Ibland tänker jag att ”Bara man blir vuxen så kommer man att sluta med alla dumheter och bli seriös, allvarlig, väluppfostrad och ren. Bara jag blir vuxen så kommer jag att förstå mig på politik, miljö och andra människor.” Och det slår mig, så hårt att jag måste hålla fast mig för rikoschetten; Jag är redan vuxen. Enligt samhälle är jag nu en ”22-årig kvinna” , inte en flicka eller yngling. Jag är en 22-årig kvinna och hör sen. Och jag inser; jag kommer aldrig att fatta. Jag kommer aldrig vilja fatta, och jag kommer aldrig orka engagera mig. ”Valdeltagandet går ner” ekar löpsedlarna. ”Rösta för bövelen!” vrålar de äldre akademikerna till oss och sliter sitt hår. ”Ni måste engagera er för ert land! Tänk på alla orättvisor i världen!” Vrålar de. ”Visst, får vi ändra på dem då? Får vi verkligen gå in och säga åt dem som skjuter på varandra att sluta med det? får vi verkligen skatterna sänkta, billigare mat och drägligare liv om vi bara engagerar oss?” replikerar vi. Och de äldre blir plötsligt väldigt tysta. ”Det fungerar inte så, det är en lång process” säger de. ”Det är Ni som gör det till en lång process” säger vi och inser att, nej, vi kommer inte att få makt över någonting, och går iväg med stiletterna och den välgympade häcken i horisonten. Case closed. Alla ska vi dö, men generation Y kommer inte dö som vuxna. Vi kommer trilla av pinnen som de fysiskt förväxta barn vi är.




How did you like this text?
You have to be logged on to be able to rate and comment. Logon or Register , it won't take up more than 10 seconds of your time.

Rating

Current rating is: 4
1 readers have rated this text

Author's description
En krönika om hur det är att leva som "20-nånting" i ett mediaexplosivt samhälle.

Comments
Mari I, 4 September 2003:
Både stark och fascinerande. Bitvis verkar den ibland lite överdriven men tyvärr så är den väldigt sann.
mari

        




MuslimFriends.com - the best Muslim online personals site!

   



Copyright © 2001-2019 The Author and WritersToYou. All rights reserved.
Privacy Policy




Contacts Synchronizer  Buy and Sell Domains 
HantverkarGuiden  TraineeGuiden.se  Gratis saker hos GratisListan.se